Snart är det tävlingssäsong!

Det var ett tag sedan jag skrev något här, eller hur? 29:e Augusti 2016 gjordes det senaste inlägget. Idag är det den 3:e April 2017.

Det har hänt en hel del sedan jag skrev här senast. Tinja och jag har tävlat i flera tävlingar i Lydnad, lyckades få ett 1:a-pris, uppflytt och 4:eplacering första gången. Gissa om det kändes bra! Vi försökte ta LP1 innan det försvann, men på grund av lite spöken i träningen så gick det inte så bra. Fantastiska poäng på allt, och så en nolla eller två. En eller två poäng bort från 1:a-pris två gånger i rad. Riktigt surt, men skam den som ger sig. I år är det nya tag i nya klass 1!

Den 9:e April sker vår första start i nya klass 1, vilket är gamla klass 2. Jag känner mig rätt säker på att vi kommer kunna klara oss; med ett undantag. Rutan. Jag vet inte vad det är, men jag har verkligen svårt att få henne att förstå att hon måste rakt ut, till rutan, in i rutan och stanna där. Hon vill antingen runda en av konerna eller ställa sig på en av konerna. Men men! Vi får fortsätta träna. Vi har ju flera dagar på oss, haha!

15 agilitytävlingar är bokade, utöver 3 lydnadstävlingar och 2 rallytävlingar. Totalt 20 tävlingar, varav vissa agilitytävlingar är flera starter. Och detta är bara April-Juni! Eller ja, förutom en tävling i Juli också. Jag förväntar mig att kunna boka in ytterligare tävlingar allt eftersom vi betar av de som är bokade.

Målet är att flytta upp till Klass 2 i Agility, Klass 2 i Lydnad och Fortsättningsklass i Rally. Självklart skulle det vara trevligt med lite titlar, men vi får se!

Utöver detta fortsätter vi träna bruks med sök.
Vi har precis börjat valla, vi har påbörjat barmarksdragträning, och vi fortsätter fila på ett Freestyle-program. Jag funderar även på att starta ett Doftprov i Nose Work.

Visst låter det mycket, men detta är ju vad jag vill göra. Hund är mitt absolut största intresse, det ger mig glädje, det ger mig energi. Jag har aldrig mått bättre, varken psykiskt eller fysiskt.

Till sommaren hoppas jag på tillskott i form av en liten röd tik. ❤

Annonser

Härlig debut i tävlingsvärlden!

Kl 06:00 ringde klockan Lördagen den 27:e Augusti. Trots svårigheter att somna i den 90 cm breda gästsängen med en hund på bröstkorgen så var det inga problem att komma upp och börja göra mig i ordning. Övernattning hos farmor där mamma bor temporärt pga stambyte i sin lägenhet. Lite ovant, lite konstigt. Med hjärnan på högvarv gick jag och gjorde i ordning matsäck, klädde på mig, drack en kopp kaffe. Nerverna gjorde sig påminda var och varannan minut genom en varm täthet i bröstet och ett lätt illamående. Allra första tävlingen. Tänk om jag gör fel. Tänk om vi inte blir godkända. Tänk om..

Kl 07:20 gick jag och mamma ut genom dörren för att sätta oss i bilen. Slutdestination; Eskilstuna. Vi kom iväg senare än vad jag ville, och tanken att komma sent till min första tävling gjorde det inte lättare att komma över nervositeten. Är det inte lite underligt? Där sitter jag, en tjej som gått 10 år på teater, som i 4 år sjungit i kör, en tjej som alltid gillat att stå på scen och som utan problem kan öppna en musikal helt själv framför över hundra människor… Och så håller jag på att gå under på grund av en simpel liten hundtävling, där det enda egentliga målet är att bli godkänd.

Fram till Eskilstuna kom vi iallafall, och det i tid som tur var. Jag gick och anmälde mig medan min kära mor fixade med att få ut allting från bilen. Buren skulle fram, filtar, maten skulle med, vattnet, ryggsäckar… Och så hunden såklart. Undrar vad hon tänkte, lilla Tinja. På en helt främmande plats, med helt främmande hundar, och med en matte som hade nerverna på utsidan. Inte för att hon verkade speciellt påverkad av det; hon nosade runt och betedde sig precis som vanligt. Tur är det iallafall att min lilla räv är van vid mina dåliga nerver. Tur är det att jag gått på utställningar förut. Tur att jag varit nervös förut. Tur tur tur. Eller planerat? Något av det.

Då var det dags att kolla banritningen. Inte allt för svåra saker var med. Dock hade de med två stycken svåra vänstersvängar; 270 och 360 graders vänstersväng. Tusan. Tinja som blivit så slarvig i vänstersvängarna på sista tiden. Sedan var det backa-sitt-momentet. Det hade vi övat mycket på, eftersom Tinja gärna vill försöka glida in i fotposition. Träningen hade gjort att jag fått in ett hand-tecken på ”följ med framför mig när jag backar”, och det fick vi ju användning för nu. Så, det var bara att leka upp henne och köra lite övningar i följd med externbelöning. Jag var noggrann med att inte träna för mycket; jag ville definitivt inte att hon skulle vara trött när det väl kom till kritan. Jag ville inte ens att hon skulle vara nöjd; jag ville att hon skulle vilja göra mer. Sedan var det bara att gå en längre rastningspromenad för att sedan låta henne vila i buren, med lite kort lekpaus då och då.

Sedan började tävlingen. Jag hittade lite trevligt folk att sitta och prata med, mest för att undkomma den stigande nervositeten. Nr 22 var jag, och listan krympte förfärligt fort. I ett nafs var det jag och Tinja som stod utanför banan, hjärtat i halsgropen och med ett krampaktigt tag om kopplet – samma koppel Tinja fått med sig från uppfödaren när vi hämtade henne, 8 veckor gammal. Nu var hon 17 månader och satte för första gången i sitt liv tassen på en tävlingsbana, tillsammans med sin väldigt nervösa förare och vän.

Rally05

Vår allra första Rallytävling. Lite bristande kontakt från hennes håll och lite väl hastigt agerande från mitt håll var de enda avdragen. Men det kändes bra, och vad lycklig jag blev efter att vi kommit av banan – vi hade klarat det! Vi hade tävlat för första gången, och det hade gått bra!

Efter en missuppfattning om när alla prisutdelningar skulle vara trodde jag att vi var tvungna att vara kvar tills eftermiddagen, vad gör jag då? Jo jag går och efteranmäler mig till eftermiddagens start i Nybörjarklass. Skulle vi ändå vara kvar kunde vi lika gärna gå en bana till, eller hur? Vi visste inte ens om vi fått godkänt i banan vi redan gått, men anmälde oss gjorde vi ändå. Det hade ju känts så bra första gången, varför inte köra en gång till?’

Men så kom prisutdelningen. Först gick de igenom de namn som inte klarat sig till godkänt – Mitt namn var inte med. Phew kände jag, vi fick godkänt iallafall! Sen gick de igenom namn, efter namn, efter namn, och helt plötsligt var det dags för prispallen. Inombords får jag smått panik – har de tappat bort mitt resultat? Har de glömt mig? Den som kom trea kliver upp på prispallen. Hjärtat rusar. Den som kom tvåa kliver upp på prispallen. Jag har hjärtat i halsgropen och försöker desperat köra charader med mamma om att hon måste stå framför prispallen med kameran i högsta hugg – men inte kan väl jag ha vunnit? Det går väl inte? De måste ha glömt mig!

”Och så har vi kommit till första plats med 93 poäng, Frida med Tinja!

Jag kunde inte tro mina öron. Jag tror jag viftade med händerna, skrattade och pep och visste absolut inte vad jag skulle göra med mig själv. Barfota som jag var ramlade jag nästan upp på prispallen med min älskade lilla pil och jag kunde knappt sluta skratta, och jag kunde definitivt inte sluta le. Det var en sådan mäktig känsla, en sådan oväntad överraskning – och helt klart världens bästa debut i tävlingsvärlden.

Rally03

Ser hon inte lite mallig ut, min lilla räv?

Rally02

Men just det – en till start! Nu var jag tvungen att samla mig ordentligt och komma ner på jorden igen. Det var en mycket svårare bana den här gången, speciellt med tanke på att hundarna var rätt trötta vid det här laget. Gassande sol hela dagen och envetna getingar, och till råga på allt lyckades Tinja trampa på en geting innan vi skulle starta igen.

Lite disträ var hon, men ändå kände jag att vi hade bättre kontakt den här gången. Jag var inte heller lika hastig, vilket gjorde att det kändes bra. Det vi gjort sämre i starten innan gjorde vi bättre den här gången. Sen att hon vädrade efter mamma, som nyligen ätit en tallrik nachos, och inte ville sätta sig på grund av getingar i gräset, det gjorde ingenting.

gissa om jag blev förvånad att vi åter igenom skrapar ihop hela 93 poäng och hamnar på en härlig 4:e plats!

Ingen dum start på tävlingskarriären, ingen dum start alls.

I onda tider.

Ibland vill kroppen inte riktigt hänga med. Det är inget nytt, min kropp har en tendens att överreagera på saker. Däremot börjar smärtorna bli värre. Det är nästan som att min kropp inte vill att jag ska lyckas med saker i livet; går allt annat rätt för mig, då går kroppen sönder.

I någon månad nu har jag dragits med återkommande smärtor i höger axel. Jag gissar att det har att göra med smärtorna jag drog på mig när jag mockade torv i stall. Dock gick det över när jag slutade mocka, för att sedan komma smygandes igen, flera veckor senare. Idag gjorde det så ont i axeln att jag fick svårt att hålla bilratten med höger hand.

Utöver detta har jag säkert dragit på mig något virus, för flåset har inte varit detsamma. Jag blir andfådd och det suger i benen efter bara en halvtimmes promenad, när jag normalt sett kan gå i rask takt i skog i timmar utan att bli trött.

Men alla goda ting är tre, och jag misstänker att jag håller på att utveckla öroninflammation, som många gånger tidigare i mitt liv. Öronbarn, öronvuxen. Problem med öronen har jag iallafall, och det är jobbigt.

Kroppen vill alltså inte vara med, men jag tänker inte lyssna. Om mindre än en vecka debuterar jag och Tinja i Rallylydnad, och i September väntar ytterligare 5 tävlingar. Ingenting kommer hindra mig, jag ska delta i dessa tävlingar, om jag så måste kravla mig dit. Jag mår kanske inte toppen nu, men det kommer gå över. Läkartid ska bokas och jag ska banne mig komma underfund med vad det är som är fel den här gången.

Hundlivet kommer fortsätta! Imorgon ska jag och Tinja ner och träna på kontaktfält och slalom, för det är något som vi behöver fortsätta slipa på. Nästa månad blir Tinja 18 månader, och då ska vi minsann boka in oss på en Agilitytävling!

Snart så!

 

Tävlingsdebut!

Än har ni inte missat något. Jag och Tinja har varvat rolig men noggrann träning med härliga simturer och fina promenader här ute i skärgården. Det har busats med ‘brorsan’ Benji och moffats på förbipasserande. Solen har skinit, hunden har sovit sig genom en åskstorm, parasoll har flugit iväg, myggor har smällts, dummys has hämtats. Det har helt enkelt varit en ganska så fantastisk sommar hittills.

Tinja0130

I helgen gick SM för Lydnad och Rallylydnad av stapeln i Norrtälje. Familjen har landställe utanför Norrtälje så jag lyckades ta mig dit med Tinja för att titta på och snacka hund med en träningskompis. Vilka hundar, vilka ekipage, vilken tävling! Måste erkänna att jag tittade på Lydnaden, sneglade på Tinja och med en klapp på huvudet sa till henne att ”det där, det skulle vi klara.” Inte för att jag kan säga vad som helst till henne för att hon inte förstår, utan för att det verkligen kändes som det. Vi har utvecklats så otroligt mycket tillsammans, det finns inga gränser för hur långt vi kan nå, om vi bara kommer igång.

… Vilket ledde till att vi som ekipage nu i skrivande stund är anmälda till 3 Lydnadsprov och 3 Rallylydnadstävlingar. Det är bara ut och göra det man vill! Det är som mor min alltid sagt till mig, ”man ska inte alltid känna efter”. Nej, det ska man verkligen inte. Börjar man tänka på allt som kan hända, allt som kan gå fel, hur dåligt det kan gå, hur mycket man kan skämmas, då är det klart att man aldrig kommer ut på en tävlingsbana. Men vet ni vad? Jag ska göra mitt yttersta för att inte bry mig ett skvatt. Alla kommer vara så upptagna med sitt att de minsann inte kommer att ha tid för att skratta åt eller tissla om vad jag och min hund håller på med. Alla andra kommer ju vara lika nervösa som jag.

Visst har vi lite att jobba på, men den första tävlingen är inte förrän den 27:e Augusti, en tävling i Rallylydnad. Vi har gott om tid på oss att fortsätta finslipa på linförighet. Hon är duktig, mycket duktigare än förut. Vi har bytt till att växla belöning i hand med externbelöning, och det har gett mycket bättre resultat. Hon kan nu titta upp på mig, vilket gör att hon inte alls är lika slö i svängarna. Ingångarna fortsätter vi jobba på, hon har en tendens att sätta sig och luta sig mot mig, men det ska vi nog fixa!

Annars är jag faktiskt helt hundra på att vi kommer klara ett klass 1 Lydnadsprov alldeles utmärkt. Det gäller bara att vi fortsätter jobba med bakåtkedjning för uthålligheten. Har även träningskompisar som kan hjälpa oss öva på att bli kommenderade. …Apropå träningskompisar, det är ju också en nyhet. Jag vågade ta mig ut och söka lite träningskompisar, och har nu en jämngammal grupp med tjejer att träna med, vilket är hur kul som helst. Det är otroligt givande att kunna bolla idéer, peppa och träna med varandra. På torsdag ska jag träffa en till tjej som förhoppningsvis kan ansluta sig till vår växande lilla grupp.

The more the merrier!

Nya intressen från Kennellägret.

Efter tre underbara dagar i Göteborgstrakten är nu årets Kennelläger avklarat. Perfekt hundväder, glada hundar och trevliga människor, vad roligt vi har haft! Lite myggbett och fästingar har vi fått stå ut med, men det är ett pris jag gärna betalar igen. Dock så finns ju nu ett problem….

…. Nu finns det ännu mer saker jag vill köra med Tinja!

Ut i sökskogen for vi och jag var lite fundersam över hur Tinja skulle reagera. Majoriteten av hennes syskon är väldigt glada i människor, men Tinja vet och uppskattar att man inte far fram till kreti och pleti när man är ute och går. Vi går ut på stigen, och väl där lockar en av de utnämnda ”funkisarna” på Tinja med godis och jag får dra bort henne. Vi går undan och låter funkisen gömma sig. Sedan var det dags att leta reda på människan, något som gick bättre än jag trodde! Visst fanns det lite sug utåt iallafall, och hon tog sig fram till funkisen, om än något försiktigt och eftertänksamt.

Andra dagen i sökskogen gick det både sämre och bättre. Första rundan, då fick Tinja köra utan att kunna få någon lukt i nosen direkt, vilket var väldigt svårt.Att hon dessutom var mätt från frukosten och fortfarande lite morgonseg hjälpte inte. Efter Tinjas sök (hon tog sig faktiskt fram till dem tillslut) byttes riktningen som funkisarna låg i för att göra det enklare för våra stackars gröna hundar. På eftermiddagen fick Tinja prova igen, och då hade jag bett dem att kampa med henne på stigen istället för att locka med godis, och ni! Vilket sug utåt hon fick i jämförelse, och hon letade upp funkisarna jättefint. Dock får jag nog säga ”sök” eller något, hon är lite för lydig. Säger matte ingenting, nä, då gör jag väl ingenting..

Budföring fick vi också testa på. Då gick vi fram till personen, hälsade, de kampade, och så gick jag och Tinja därifrån. Tittade mot henne, hon ropade på Tinja, jag släppte kopplet och sa ”Marsch!”. Vilken fart hon fick! Aldrig sett henne springa så fort mot någon hon inte känner förut. Det här ska vi minsann göra mer av!

Sist men inte minst, och egentligen det vi fick prova på först; Freestyle. Det var riktigt roligt! Jag ska definitivt öva mer på att Tinja till exempel ska gå slalom mellan mina ben medan jag backar. Väldigt nyttigt för min koordinationsförmåga om inget annat.. Jag tittade även efter kurser i Freestyle, men det verkar tyvärr som att den enda kursen i Täby gick av stapeln för ett tag sedan. Synd, men vi får väl träna program efter eget huvud.  En annan sak vi måste träna på är att hon ska backa, samt gå långsamt framför mig med blicken framåt. Det kommer vi ju ha användning av i brukset sen ändå! Tror jag. Är fortfarande lite osäker på vad som är vilket när det kommer till lydnad och bruks..

Aja, vi fortsätter jobba på!

Härliga sommar!

Sommaren kom med stormsteg! Från att ena veckan lida i hagelstormar till att det drogs på bikini och shorts i trädgårdsarbetet på landet, visst ät det fantastiskt när sommaren kommer inrullandes med sådan kraft. Nya löv på träden, blommor som slår ut, den härligt tryckande värmen när man vandrar över bergsknallar bland taniga tallar, och så den där speciella lukten av varm skog.. Sen att myggor och fästingar verkligen vaknar till liv och börjar bita och ha sig, det är en annan femma.

Det är mycket som är inplanerat för oss här i sommar. Bara nu till helgen drar jag och Tinja ned med tåg till Göteborg för årets kennelläger; ska bli så fantastiskt roligt att träffa uppfödaren igen, och alla (eller, de flesta) av alla underbara syskon! Tre dagar fulla med aktiviteter och snack, ser så otroligt mycket fram emot det hela. Den 2:a Juni är det röntgen för Tinja, dagen efter så fyller jag år. Sen kommer vi till den 16:e där vi anmält oss till en blåbärsklass i Agility, och två dagar efter det är det MH för hela kullen! För att inte tala om hela hundinstruktörsutbildningen jag går där föreläsningar, grupparbeten, projekthundar och läxor kommer avlösa varandra. Fast den håller ju i sig långt efter sommaren också.

Så hur har det gått för oss? Första kursen i Agility är vi ju mitt inne i, och i veckan blir det första tillfället med fortsättningskursen i Rallylydnad; en kurs som råkade bli lite privatlektioner! Eftersom de redan flyttat kursen en gång så hade de inte hjärta att göra det igen mot mig, trots att det bara blev jag som var anmäld. Sicken lyckost jag är! Med några privatlektioner i bakfickan kommer jag nog våga ta med mig Tinja och ramla in på någon tävling. Ska leta runt lite, kanske ska jag anmäla mig redan nu… Åh det bara spritter i kroppen, jag vet inte om det är för att det är sommar eller för att jag bara mår så himla bra. Allt går som det ska. Tinja kör 12 pinnars slalom med en otrolig självständighet, vippen håller jag bara i med ett finger och balansen har också blivit självständig med superfint 2+2 vid kontaktfältet. För att inte tala om hur vårt temawork med handlingen har utvecklats! Hon följer mig mycket bättre nu än i början; om det är för att jag har blivit tydligare, hon mer uppmärksam eller en kombination av båda varken vet eller bryr jag mig speciellt mycket om. Det skadar ju iförsig inte att vi är på klubben var och varannan dag.

18 månader känns så långt bort. Nästan 4 månader till, sen får vi tävla i officiell Agility. Det är ju nästan ett halvår! Eller, det känns så iallafall.

Men sen har jag ju alltid varit lite rastlös av mig.

Med Agility i sikte.

Agility. Den för mig mest tilltalande av alla hundsporter. Den har allt; fart och fläkt, samarbete med hunden och ett riktigt underhållningssvärde. Det blir aldrig tråkigt för mig att titta på Agility, och jag skulle gärna åka och glo på alla tävlingar om det fanns möjlighet. Tinja och jag tränar var och varannan dag nere på klubben, och nu har vi tack vare 2×2-metoden kommit upp i hela åtta pinnars slalom! Det känns fantastiskt att ha kommit så långt. Vippen har jag börjat introducera, vi jobbar med hoppteknik och övar på handling. Känns riktigt bra.

Nu är det ju så att jag siktar på att tävla med Tinja och komma så långt vi bara kan. Mycket hänger på mig som person och jag ställer ganska höga krav på mig själv. Det är sådan jag är; skyhöga krav och oerhört självkritisk. Det är antagligen ett beteende jag adopterat i skolåldern. Kritik fick jag mycket redan som barn, både av de i samma ålder och äldre. De visste antagligen inte hur mycket jag tog åt mig, men när 90% av det som sägs till en som barn är kritik, även om det är inlindat i förvirrande formuleringar.. Det sätter sina spår. För mig blev det en försvarsmekanism att börja kritisera mig själv innan någon annan hann göra det. Var jag först med att säga att jag var dålig på något, då gjorde det inte lika ont när någon annan sa det efter. Jag hade ju redan konstaterat faktum.

Tyvärr kan jag inte säga att det var en fas, utan mitt enormt självkritiska tänkande hänger med mig än idag. Nu för tiden försöker jag balansera ut det med en ypperligt positiv attityd i sociala sammanhang där jag överkompenserar. Då är det stora drömmar, stort självförtroende, yviga rörelser och glada miner; allt för att väga upp det som tynger inne i huvudet, där självförtroendet är noll och kritiken haglar. Det kanske låter konstigt, men det gör att jag faktiskt vågar göra saker. Nu till exempel försöker jag hitta en Agilitytävling där jag och Tinja kan delta i blåbärsklass, något jag aldrig skulle vågat göra för något år sedan. Jag hade kanske drömt lite försiktigt om det, men det hade aldrig blivit av.

Vi måste alla hitta våra egna vägar för att klara av vardagen och lyckas med det vi vill i livet. Det kan ta tid innan man luskar reda på en teknik som fungerar för en själv, men det viktiga är att aldrig sluta försöka, aldrig sluta leta. Min förhoppning med min egen teknik är att de negativa tankarna krympt väsentligt om några år, kanske nästan försvunnit om tio. Vem vet? Ingen vet, och så kommer det förbli om jag inte fortsätter försöka.

Så jag kämpar på, och hoppas att du gör det med.

På bättringsvägen.

En hel vecka har jag varit sjuk. Inte blir jag klok på vad jag dragit på mig heller. Feber i början av veckan men inga andra symptom, och morgonen efter att jag känt mig praktiskt taget frisk så fick jag väldigt ont i halsen och rinnig näsa. Sen gick det över till tryck i bihålorna samt gurgel och ont i öronen, men ingen feber. Igår tampades jag med den värsta huvudvärken jag haft på länge (så pass illa att pappa på kvällen undrade om vi inte skulle åka till sjukhuset) och täppt näsa, med fortsatta öronproblem. Idag däremot, idag känner jag mig bättre.Ingen huvudvärk att tala om, även om det fortfarande känns som ett varmt tryck innanför pannbenet. Öronen knastrar och gurglar visserligen men gör inte lika ont. Täppt är jag fortfarande, men jag känner mig piggare.

Vad ska man göra när man känner sig bättre, om inte dra ut på en längre morgonpromenad? Tinja förtjänar inget mindre, hon har varit så duktig och nöjt sig med enkla övningar inomhus och korta rastningar. Hon är en fantastisk liten tös.

Så, beväpnad med en tennisboll, hennes frukost i en påse och kamera så begav vi oss ut. Vilken härlig morgon; fågelkvitter och en riktigt värmande sol. Frosten låg dock i det skuggade gräset, och det var lite kyligt i luften. Själv tycker jag om när det är så, den härligt kalla morgonluften med den värmande solen, det är mysigt.

Vi körde lite enkla övningar, så som att söka efter sin tennisboll längs stigen vi gick på. Jag började med att lägga den helt synligt mitt på stigen, så att hon lätt kan hitta den, för att öka intresset och förståelsen. Sedan började jag gömma den mer och mer. Slängde lite löv på den, la den under en rot, gömde den under torra ormbunkar, allt för att få henne att sätta på nosen istället för att söka med ögonen. Det märktes efter några repetitioner att hon drog ner på farten för att nosa ordentligt, och snart hade hon minskat söktiden ganska rejält.

En annan sökövning vi gjorde var att jag ställde henne på gångstigen, gick upp i skogen, gömde bollen i ett träd och gick tillbaka i en båge. Sedan skickade jag henne upp i skogen för att låta henne söka självständigt. Vilken härlig syn! Det tog sin tid för henne, hon är definitivt inte den snabbaste sökhunden än så länge, men det gör mig ingenting. Huvudsaken var att, under dessa tio minuter som hon sökte, bad hon mig inte om hjälp en enda gång. Hon sökte på egen hand utan att ge upp, med lika mycket krut i första minuten som i sista. Tinja, som ändå generellt sett är en rätt försiktig och ”förarvek”hund, har ändå inga problem med att totalt strunta i mig och jobba på avstånd alldeles själv när hon vet vad hon ska göra. Det tycker jag är mer än guld värt.

Sedan som avslut så körde vi lite fjärrdirigering och inkallning. ‘Hit’ har vi lyckats få ett ganska bra tempo i, även om hon ibland saktar ner pyttelite i mitten då hon är beredd på ett ‘stå’. Jag får helt enkelt börja variera avstånden där jag kommenderar ‘stå’. Men så långt vi har kommit! Tinja som i början inte ens ville lämna sin startposition när jag sa ‘hit’, och när hon väl gjorde det så lunkade hon lite halvhjärtat till mig.
Fjärrdirigeringen går framåt, idag bjöd hon till och med på låsta framben från stå till sitt! Det var jätteroligt att se, vi har ändå bara övat lite lätt på låsta framben, och det face-to-face inomhus, inte i fjärrdirigering utomhus. Det vi dock behöver öva mer på är ligg till sitt, men det tror jag kommer sitta om vi bara repeterar det lite oftare. Hon har ju trots allt knappt tränat i tre hela veckor på grund av löpet.

Nu satsar jag på att bli helt frisk, så att vi kan börja träna regelbundet!

Två tysta veckor.

Visst har tempot dragits ned nu när Tinja löper. Träningen har backat, det blir mest enkel tricksträning och lite spontan fjärrdirigering när jag har henne lös på en äng i närheten, där jag har ha full uppsikt runt omkring. Vill inte att någon hanhund smyger sig på.

Tinja finner sig i att mest gå i koppel. Faktum är att hon tar hela grejen med löpet rätt bra. Det blir såklart mycket tvättande och donande, hon kan få för sig att bädda lite då och då, men inga större förändringar. Hon kan träna precis som vanligt, är lika gosig som vanligt och har inga humörsvängningar. Det verkar som att hon är en väldigt stabil hund; trotsperioden var inget att tala om, spökåldern var inget allvarligt, och löpet är inga problem. Min fina lilla tös.

Det vi däremot har gjort den senaste veckan är att hon får äta sin frukost utomhus. Det drogs igång av att vi var ute och gick söndag morgon när jag märkte att det var barn på lekplatsen. Vilket tillfälle! Tinja kan gott få vänja sig lite mer vid tjoande barn tänkte jag, så vi begav oss ditåt. Ett varv runt lekplatsen och dess stimmiga barn, sedan satte vi oss på en bänk en bit bort och körde lite tricksträning med hennes frukost som belöning. Allt gick hur fint som helst, och vilken skillnad det är från när hon var liten, då barn var det absolut läskigaste som fanns. Miljö- och socialträning löser så många problem. Skulle nog säga att det är något av det absolut viktigaste att träna på med en valp. Det och passivitetsträning. Den gyllene triangeln. Miljö-, social- och passivitetsträning. Har man gett sin tid åt dessa under valptiden, då har man en bra grund för en trygg hund.

Självklart är kontakt- och hanteringsträning också viktigt, men de brukar komma lite mer naturligt i hundägandet än att sätta sig på en tågstation med en kopp kaffe bara för att miljö- och passivitetsträna.

Idag var det dock inga barn på lekplatsen, antagligen för att vädret är urtrist. Grått, blött och dant. Vi begav oss ut trots detta. Tog med frukost till henne och till mig, en macka med varm choklad som jag gjort själv. Det blev en rolig stund med hinderbana och dog parkour på den väldigt moderna lekplatsen. Balansera på en slags gunga i marknivå, krypa under denna, sätta tassarna på en repstegens olika steg, gå över en upphöjd, smal balansspång.. Så som hon efter tre repetioner bara flöt över den väldigt smala spången så kan jag inte tro att den mycket bredare balansen på agilitybanan kommer vara något problem. Hon är så orädd av sig när det kommer till dog parkour, det är oerhört roligt att se! Hon kan snubbla, glida av, vingla till men inget skrämmer henne utan hon är direkt på igen. Hennes självförtroende och mod har växt något enormt sedan vi fick henne, och hon utvecklas hela tiden.

Det riktigt värmer i hjärtat, och jag skulle inte kunna vara stoltare.

Första löpet!

Nu har det alltså skett. Första löpet.
Min lilla valp är ingen valp längre.

Tinja0018

De växer upp så snabbt. Tinjas första år har dessutom varit oerhört lättsamt. Visst hade man hört skräckhistorier om hur vilda och okontrollerbara Aussies kan vara i trotsåldern – och fasat inför denna – men Tinjas trotsålder bestod av ungefär en vecka där hon gjorde allt jag bad henne lite långsammare samt inte höll sig lika nära som vanligt i stallet. Inga gråa hår där inte. Spökåldern var nog snäppet jobbigare, ändå var det knappast något som hindrade oss i vardagen; lite mer gnäll och gruff än vanligt och mer spanande på potentiella faror under kvällspromenaden i någon månad.

I den sociala träningen är det nog barn vi varit tvugna att öva mest på. Tinja var verkligen otroligt rädd för barn som valp. Ålder spelade ingen roll, både bebisar och 12-åringar var skräckinjagande. Sedan som kom det en glad liten djurälskande 1-åring till stallet flera gånger under hösten, och desto mer denna lilla tös gav Tinja av sin mat, desto mer började Tinja tycka om barn. Det var inget vi planerat, vi gav inte ungen mat och sa att hon skulle ge den till Tinja eller något liknande. Nej, i sin matstol satt den lilla flickan och slängde ner bitar av sin mat till Tinja nedanför. Det blev naturligt att Tinja började tycka det var helt okej med barn. Sedan kom det lite äldre barn, och på något vis så bara löste det sig. Visst gav jag främmande barn som ville hälsa på henne instruktioner om hur de skulle göra, men för det mesta var det i stallet, när barn kom och hälsade på, som Tinja verkligen gjorde framsteg.

Idag har hon inga problem med barn, även om hon kanske tycker det är lite väl spännande när de springer omkring och är högljudda.Dock är detta något jag är säker på komer lägga sig med tiden, att det är något som har med hennes mognad att göra.

Kan lägga till att i skrivande stund ligger Tinja och sover gott predvid kaninen. Hon vill ofta gärna krypa så nära som möjligt och lägga sig precis bredvid den lilla kaninen för att sova. De är rätt söta ihop, gråspräckliga båda två.

I övrigt så har vi fortsatt öva på salom. Nu har jag ökat svårighetsnivån genom att jag rör mig samtidigt som hon tar slalom. Det var svårt tyckte hon och avbröt slalomet fflera gånger, men efter några fler repetitioner så började det sätta sig. Samma sak som vanligt, tar man hela slalomet kastas bollen.

Skulle behöva en medhjälpare dock, att hålla koll på att hon tar hela slalometsamt springa bortåt och sedan kasta en boll är rätt svårt. Mitt djupseende är inte det bästa, och när jag rör mig har jag väldigt svårt att se om hon faktiskt tar alla pinnarna. Jag tror att jag kan ha inte kastat en boll någon gång när hon tagit alla pinnarna..

Ja, ibland är det jag som får öva på saker. 🙂